Vi pilgrimsvandrar från Haväng till Backåkra på Österlen den 8-11 augusti 2014

 Vi samlades på Solevi, idrottsanläggningen i Kivik som ligger så vackert nere vid havet. Totalt var vi 17 pilgrimer, och så fick vi några extra tyska vänner som delade vår gräsmatta med oss.

Lördag morgon tog vi oss upp till Haväng, vandrade över Ravlundafältet där ljungen blommade och kom ut till havet vid Knäbäcksån. Den blå pärlans bekymmerslöshet tar vi i handen, och vi frågar oss vad vi söker. Vad har prioritet?

Jesus sa: "Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den." Våra tankar riktas mot det provisoriska - allt ska en gång lämnas - vad blir då kvar? Vad finns i tomrummet?

Att leva ”pilgrim” är ett sätt att tänka och ett sätt att se 

allting som rörligt och föränderligt 

och just därför upptäcka vad som är viktigt. 

Att våga inse att jag inte är färdig, att jag ständigt är på väg.

Pilgrimshunden Tyra

När vi nu vandrar på stranden längs med havet, blir havet bilden av det som är 'större' och som några av oss skulle benämna 'Gud'. Hur samtalar jag med havet? Går det att förhandla med havet? Enligt Muminpappan (Muminpappan och havet) så är det just det som måste till.
Samtidigt som vi vandrar så 'tillverkar' vi vår egen personliga pärla. Hur ser vår perfekta pärla ut? Form, färg, glitter…hur känns den i handen…Vi delar våra tankar med varandra.
Regnet överraskar oss med sin intensitet. Det sista tankestoppet hoppas över och vi återkommer senare på kvällen med funderingarna kring 'persona' och 'mask'. Är masken en bild för den jag egentligen vill vara? Ett skydd för det som vill skada? Eller ska alla masker bort för att du ska träda fram. Vi vänder och vrider på tankarna.

Perspektiv från Kortels huvud

Söndag morgon vandrar vi från Solevi. Om gårdagen handlade om havet så blir dagens tema berget. Om hemligheter - mina och Guds; om det som syns och det som är osynligt; om mysteriet. Vi fortsätter att forma vår egen pärla. Uppe på stenshuvud får vi perspektiv - på det som varit och det som ligger framför oss. Kanske går det att mylla ner det som varit som vi egentligen inte vill veta av, mylla ner så att det får bli till näring för något nytt - ta till vara det som vi aldrig kan bli av med på ett positivt sätt.
Hur flyttar jag 'mina berg'? Hur skapar jag förändring i mitt liv?
Vi delar 'våra pärlor' och tankar. Mässan firar vi vid Knäbäckshusen och sången klingar "När en gång i livets morgon till den gyllne port jag når, då för Jesus stora kärlek ock för mig den öppen står.
Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin."

Måndag morgon börjar vår vandring vid Borrby strand. Vi uppmärksammar Tove Jansson som skulle blivit 100 år. Att pilgrimsvandra är att fira gudstjänst - en lek inför Guds ansikte. Precis som Mumintrollen ständigt leker för att öva sig i att leva, så leker vi. Den leken är många gånger allvarlig - allvarlig för den handlar om livet.
Vandringen avslutas vid Dag Hammarskjölds Backåkra, vid Pax-stenen där vi firar mässa tillsammans. I vinden - i ljuset.

Syster Benedict svarade: ”Man går inte in i kloster för att man har förlorat något – man gör det för att man har funnit något.” (ur filmen Klockorna i S:t Mary” från 1945)

Pax et Bonum