Vi åt lunch tillsammans innan vi påbörjade pilgrimsvandringen. Helgens tema var '"Relation och kommunikation". Vi var 15 vandrare som funderade kring hur vi relaterar till varandra. Hur vi står i förhållande - till andra - till Gud - till oss själva. Från fontänen vandrade vi vidare till Klocksjön och tänkte vidare kring kropp - ande - själ. Att relatera är något man lär sig hela livet. Relationer är föränderliga och ömsesidiga. Anden är den som driver på och som gör att i mötet mellan 'ett jag och ett du' uppstår något mer. Tro handlar om tillit - precis som relationer handlar om att lita på varandra. Relationen till andra och till Gud hänger ihop.
Fridshälsningen i gudstjänsten vill ge uttryck för detta att vi hör ihop. Som 'en enda kropp' är det viktigt att vi vid mässan höjer oss över våra världsliga bekymmer och höjer oss över den osämja som eventuellt kan råda. Ursprungligen hörde fridshälsningen samman med Jesu ord i bergspredikan om att först försonas med den som har något otalt med mig innan jag går fram med min gåva till altaret (Matt 5:23-26). Det är också en formalisering av den fridskyss som omnämns i apostla-gärningarna. Syfte? Att visa att inget står emellan oss som är syskon i Kristus.
Vi avslutade vandringen med ett 'delande' och konstaterade att Höör är vackert och att det finns många platser med vatten…
Väl tillbaka på Åkersberg tog vi en paus och fikande och njöt framför brasan. Bastun var varm och några passade på att värma sig där.
Inför föredraget av socionom Christina Åkerberg anslöt ytterligare 10 personer - och det blev en timme som gick alldeles för snabbt…Vad du måste våga - att vara dig själv.
Efter middagen fortsatte vi att samtala framför brasan. Vem vill egentligen ta på sig skulden idag? Hur vanligt är det inte i vårt samhälle att alla skyller på alla för att ingen ska behöva ta det ansvar som ligger på deras eget bord? Hur reagerar vi egentligen då vi kommer in i kyrkorummet för att fira gudstjänst och möts av syndabekännelsen? Vad betyder förlåtelse? Och är det viktigt att försonas? Gemenskapen som en bild av gudserfarenhet...Det blev en spännande dag och kväll.
Söndag 29 mars (Palmsöndag):
Tidig morgon (vi förlorade en timme under natten) och i regnväder var vi 7 tappra pilgrimer som kom att njuta av dagens vandring. Med hälsningen från 2 Korinthierbrevet gav vi oss iväg "Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den helige Andes delaktighet vare med eder alla." Kommunikation bygger på ömsesidighet och gemenskap med omgivningen. Om man ser på ordets etymologiska betydelse så betyder latinets communio just gemenskap och delaktighet. I skapelsens begynnelse var trädgården/paradiset en bild för en gemenskap utan brist.
En god kommunikation upprättar en gemenskap (kunskapsförmedlandet är alltså sekundärt). Det handlar alltså mer om vad man vill än vad man säger. Det handlar om att bygga förtroende och skapa tillit.
Koinonía är ett grekiskt ord som betyder ”gemenskap” - att få vara med (om delaktighet se Apg 2:42). Vi får det gratis, som en gåva - om vi är närvarande. Bilden av brödet och vinet som räcks till oss - fritt, om du sträcker ut din hand - gör dig delaktig. Därför kallas nattvarden även 'kommunion'. "Alla som tillhör Kristus har hans Ande, växer samman till en kyrka och är förbundna med varandra i honom."I kyrkor med kormålningar hittar man ofta 'den heliga staden/Jerusalem' avbildad som en påminnelse om vår vägs riktning - att bygga fred mellan människor. Jerusalem betyder ”fridens grundval” eller ”fridens boning”. Detta kan man ju tycka stämmer dåligt med all oro och alla stridigheter som pågått här. Men namnets betydelse ligger på ett djupare plan, vi kan ju jämföra änglasången i julnatten om frid på jorden. Jesus kom inte för att i första hand upprätta ett fridsrike på jorden utan för att ge oss syndare frid med Gud. Jesaja säger: ”för att vi skulle få frid”.
Det är i detta sammanhang vi får se på betydelsen av Jerusalem: fridens boning, fridens grundval.
